Det blev i alla fall en Selma i maj

Maj har varit en bedrövlig månad med sjukdomar, sjukhusvistelser och diverse krämpor och annat elände. Så himla skönt att juni har börjat så mycket bättre och att det blivit tid att sticka igen.
Min underbara syster, som blivit anfallen av kirskål och ramlat och slagit sig halvt fördärvad, hade önskat sig något att ha i halsen för sommaren. Hon har blivit så van att ha något i halsen, efter det att hon haft sin Tess hela vargavintern och en Laila-variant när det bara var kallt under vårvintern, att hon saknade något när det nu blev lite varmare. Det skulle vara något som gick till allt, något som var tunt och skönt och vackert.
Det fick bli en Selma stickad i cottolin och vävlin och i "alla" färger. Det vill sägfa alla färger som jag hade liggande i mitt vävgarnslager. Jag har stickat Selma på min 30-35 år gamla och mycket enkla stickmaskin som då och då får göra nytta - den var inte ens modern när den införskaffades. Men funkar gör den. Jag började med 2 m gult och ökade sen 1 m i ena sidan till 80 m och därefter minskning i samma sida till 2 m. Lätt som en plätt. Lång blev den och kan bäras på många olika sätt. Passar finfint till min systers nya Gudrun Sjödén-kappa.

Jag skall sticka en Selma till mig själv också men i röd-rosa-cerise. Men först måste jag klara av några beställningar som ska vara levererade i juni. En klänning till en ny kund som känner sig som Pippi Långstrump och vill att det ska synas och en fjärde kappa till en gammal stamkund. Samtidigt stickar jag inför utställning i Ystad till hösten. Just nu en spännande poncho i mörk brunt med stora prickar i många olika färger. Det mest spännande är att jag redan vet att det bruna garnet (inköpt i början av 80-talet) inte räcker så jag får hitta på något. En utmaning i juni!